Senaste inläggen

Av PipSara - 25 mars 2017 23:32

är du nyfiken på hur min väg varit?

vad som format mig och vilka insikter jag fått?

kolla då här : https://orvokki.vulkanmedia.se/

Av PipSara - 24 mars 2017 22:18

Att jobba i vården är slitigt, det är inget nytt. Men hur jävla slitigt det faktiskt kan vara, det tror jag inte många fattar. Placera Anna Book på min avdelning en fredag så får hon gråta på riktigt om man säger så. Snälla, kan inte Anna Book få komma och gråta hos oss med sitt curlade mediacrew  i släptåg så kanske någon äntligen skulle bry sig...

Låt mig berätta: på fredagarna på intensiven stänger vi två patientplatser över helgen för att det inte finns personal för att täcka upp på alla platser hela tiden. Dom har slutat för att jobbförhållandena suger. Vi ska jobba mer för  mindre pengar. Låter snällt va? Där kan du börja gråta lite Anna.

Problemet med att stänga platser är att vi oftast är fullbelagda och då måste vi förflytta två patienter till någon annan avdelning, eller något annat sjukhus. Det brukar inte vara helt lätt då de oftast har precis samma problem som vi. Jobbigt. Så mycket tid går åt till att jaga platser till de som förhoppningsvis kan flytta från oss. Innan dess ska alla rondas av läkarna, vilket kan ta ett tag. Halva förmiddagen har oftast gått innan de är klara. Sen ska vi göra allt som blivit ordinerat på ronden. Provtagningar, undersökningar, mindre ingrepp eller operationer. Samtidigt som vi letar platser. Snart kommer kvällspersonslen och då vill vi vara i fas. Mitt i allt detta ska vi vårda svårt sjuka patienter, ta hand om ledsna anhöriga, dokumentera allt som görs, svara i telefonen, sköta sköljen och köket, fixa mediciner ,vända patienterna varannan timme, ta timkontroller, ha hand om apparater, tvätta nere på bottenvåningen, kanske få ta emot patienter som kommer akut (då blir det sk snabba byten i ilfart med städ och flytt) och gärna en snabb lunch också. Förhoppningsvis så blir flytten av innan kvällspersonalen kommer, då ska dessa platser städas och spritas ordentligt, respiratorn ska kontrollerad, allt engångsmaterial ska bytas ut och sängen ska spritas av och bäddas. Detta är ganska jobbigt även om det flyter på som det ska. Sen kan det bli så att vi inte kan flytta ut någon, eller att det kommer in någon ny som är så dålig att vi måste ta emot fastän platsen är stängd. Eller så kan personal bli sjuk. Då måste någon komma in på ledig dag. Eller stanna kvar från dagspasset och köra på ett pass till. Eller komma in tidigare och köra ett pass innan sitt nattpass. Jobbigt.

Det är sällan personal beordras till att jobba hos oss, för att vi är så jävla lojala mot varandra och våra patienter att vi oftast ställer upp frivilligt. Styrkan och svagheten...  vi är jävligt proffsiga, vi räddar liv!

Som tack får vi skäll för att vi har för mycket övertid, vi kostar för mycket. Nu kan du böla lite mera Anna. 

Medan det tas in konsulter och hyrpersonal för sjukt mycket pengar sänks våran ob-ersättning, för att det ska vara rättvist mot de andra avdelningarna säger ledningen, men det är klart att det är för att spara pengar. Vet ni, vi får inte ens slänga våra papperskläder (som vi har som alternativa jobbskjortor) nere i omklädningsrummer, för att det skulle innebära en merkostnad att ställa dit en soptunna bredvid våra sju klädsäckar, det ingår inte i avtalet med städfirman. Dessa plagg skall slängas i sköljen uppe på avdelningen, för det ingår i priset. Om jag var du Anna så skulle jag inte veta om jag skulle skratta eller gråta här. Men så är det i alla fall. Personal och patienter är ett jobbigt måste för ledningen på ett av Sveriges största sjukhus. Sjukt. 

Idag gick jag hem prick klockan 14 för jag är halvtidssjukskriven och får inte jobba nån övertid alls för försäkringskassan. Det var med ond rygg, ömma fötter och ett tomt huvud jag lämnade avdelningen. Mitt i all flytt och röra så hade en patient fått ett dödligt besked, som i förbifarten, och sen transporterad vidare för vi kunde inget mer göra. Då rämnar den där skyddsmuren som man jobbar bakom. Då var inte all röra värt mödan. Inte för hen. Och inte för mig. 

Gråter du nu Anna? Det gjorde nästan jag.

Men det jobbigaste med allt är att ingen jävel verkar bry sig. Alla inlägg och artiklar om krisen i vården är som vatten på en gås. En Jävla politikergås! Jag vet hur det ser ut på riktigt idag, jag vågar inte tänka på hur det kommer se ut om ett år, två år. Det har gått så jävla långt över styr att det kommer att ta flera år att rätta till det. Om något drastiskt görs nu. Och det verkar inte ens förstås att det är en kris än. Hur fan kan någon undgå att se det?! 

Så snälla lilla Anna, kan inte du gråta lite över oss? 

 

Av PipSara - 20 mars 2017 20:49

Det här med aTT se saker för vad dom är, det verkar vara jävligt svårt för vissa.

Att öppna ögonen och se att det finns sånt som inte är bra i vardagen verkar vara den största skräcken av allt. Kolla på Facebook och se vad som ger likes. Gulliga djur och barn, rolIgheter och sånt som ligger någon direkt närmast deras egna hjärtan.

men typ kriget i Mellanöstern och svensk politiks flathet, då tittar de flesta åt något annat håll... det blir jobbigt, obekvämt, fy att något kan solka ner ens försök att få till ett perfekt  shabby chict -liv! Dumma du! Någon hade kommenterat en krigsrapport med -"varför skriver du om sånt? Det hjälper ju ingen och jag vill inte läsa om eländet!" Ynkrygg de'luxe..... allvarligt?


likadant det där att stå upp för vad som är rätt. Det kan bli jävligt obekvämt . Var hellre neutral då och fega fram ett bekvämt samvete. "Jag har inte gjort nåt fel". Nä, men inte mycket rätt heller...

Personen Tar inte direkt parti för den som gjort orätt, varit oärlig, otrogen eller elak kanske, men fortsätter att umgås, festa ihop och ge massor av likes och hjärtan på Facebook och insta som vanligt tex, för den personen har ju "inte gjort dig något ont" 

kanske inte, men det har väl inte den som blivit utsatt för detta elaka heller gjort? Som nu blir förnedrad och utestängd för att ingen vågar ta den svages parti 😡

Och nej, man behöver inte vara genomrutten för att man gjort något fel, men det är inte farligt att säga "jag tycker du gjorde fel", "det där gillar inte jag". Man kan umgås efter det ändå, men på bägges villkor och att alla vet vad den andre tycker. Så gör man med vänner, för dom kan ta det, och man kan lita på att den andre är ärlig då. Att du är ärlig. Om man vågar stå för sina handlingar och åsikter. Om du har en vän som låtsas som ingenting när du gjort något orätt, hur kan du vara säker på att den vännen är ärlig när det gäller dig sen? Vågar du öppna dina ögon och se din egen feghet? 

Talesätter "att vara ärlig ger dig inte många vänner men det ger dig de äkta" , det gillar jag! 

Tyvärr gör det ändå ont när personer man trott var vänner visar sig bara vara bekvämt bekanta. 

jag varken röker eller dricker alkohol längre men det verkar vara ett jävligt bra bot mot dålig verklighetsuppfattning. Tänd en cigg till och fyll på vinglaset så är ditt ruttna sällskap det bästa du kan få. 

Önskar jag kunde säga att det är de själva som lider mest av det, men så är det ju inte. Det är de runt om som faktiskt har koll på omgivningen som får slita sitt hår i frustration över de ignorantas flathet....

grow A spine god damn! 

Av PipSara - 25 februari 2017 17:01

Varje dag kan man läsa om brotten som begås, varje dag.
Det är mord, det är våldtäkter, det är kvinnomisshandel, pedofili, barnpornografi, inbrott, bombdåd och väpnade rån.
Varje dag.
Varje dag kan man också läsa om brottsmål som läggs ned, där gärningsmännen (vilket även är kvinnor, ja) går fria.
Det smugglas och luras också, varje dag. Oärligt folk som skor sig på medmänniskors goda vilja.
Jag är också jävligt trött på det. Och förbannad!
Men det jag blir mest trött över är de blåögda människor som med självmonterad gloria vägrar se verkligheten och istället ser det som bekvämare att hytta finger åt de som vågar reagera och kalla dem för diverse osmickrande saker. Sånt gör mig less....
Jag är less på folk som inte är kompetenta, som får en position pga att de inte klarar av något annat och i vårat snälla samhälle inte kan gå annat än uppåt i arbetslivet, för fy om man skulle kalla någon för något dumt! Som omplaceras till chefspositioner för att de är odugliga på golvet och som får de anställda som faktiskt gör sitt yttersta att helt tappa sitt egenvärde och vilja när de ser att det är de som inte bryr sig som gynnas.
Jag är less på folk som placerar människor i fack, som inte ser individen som just individ.
Jag är less på inskränkta människor som sitter i sitt egna trygga lilla hem och som genom media bildar sig en uppfattning om hur det ska vara, som inte ser hur det bränns, rånas och våldtas i samhället, varje dag.
Jag är less på att varje dag se att det är de som inte bryr sig, som gynnar sig själva genom att göra andra illa, det är dom som vinner i vårat samhälle. Varje dag. Och det lär inte bli bättre för att människor sitter och är snälla. Eller hur? "Because I'm worth it" har gjort ett totalt fel avtryck.....
Och jag är less på att folk hatar folk, och inte individers beteenden.
Hur svårt ska det vara att se det just så? Vissa individers felaktiga beteenden? Det är det som måste tas tag i. Stoppas. Straffas. Förebyggas. Vårat samhälle är ett samhälle för alla, men om alla ska trivas i det så måste alla följa samhällets regler för att det ska fungera, för alla. Varje dag.
Men då måste man reagera först. Och bli less. Och kanske lite förbannad. Obekväm. Att förändra något är inte ett glidarjobb. Men att sluta curla och börja vårda, stötta och ställa krav, det är så det ska fungera ju. Eller hur?
Jag hoppas fler vågar bli trötta.

Av PipSara - 28 januari 2017 22:06

Hur kan det komma sig att utvecklingen idag, i en värld som utvecklats konstant, särskilt de sista decenniet, helt plötsligt kan tvärstanna och kliva femton steg tillbaka? Hur kan det komma sig att det plötsligt börjar bli lagligt att slå kvinnor och barn i Ryssland? Att USA stänger gränser, bygger murar, förnekar klimathoten, och lägger ner infosidor om hbtq?  Att kvinnor i Sverige i media kan gå ut och sägs att vårdpersonal av religiösa och av samvetsskäl ska vara stolta över att vägra utföra aborter? Vad är det som händer? Vad gick snett?

Kan någon expert vara snäll och förklara, och gärna råda vad som kan bota den här hotande världsepidemin?! 

Sista tiden har jag bevittnat ett antal debatter på Facebook där kvinnor aggressivt går ut med att det inte är män från krigshärjade länder som är de största kvinnovåldsverkarna. Vad? Nej, alla är inte det, men kvinnans status i de här länderna är välkänt tragisk. Det är ett faktum. Det vet vi. Vad får de här kvinnorna att ta dem i försvar?

I Ryssland var det en kvinnlig politiker som drev igenom att det inte längre ska vara brottsligt för en man att slå sina barn och sin fru i hemmet, för det är en kvinnas plikt stt vara lydig sin man. 

Alltså va fan rätt ut sagt!!! Allt detta jobb som tusentals människor lagt ner för att förbättra för miljön, människors likavärde och kvinnors rättigheter. Som bortblåst...

På grund av maktgalna mansgrisar, och svaga kvinnor. 

Jag är rädd. Rädd för hur det kommer se ut i världen om tio år. Om ett år.

Våga stå upp för vad som är rätt!!! Våga vägra att kyssa rumpa på självcentrerade psykopater. Tänk längre än din egen bekvämlighet just nu. Din framtid kan bero på dina val idag. Andras framtid med. Är så jävla less på egoister som tycker att dom förtjänar allt. För det gör ni inte!! Det är bara en dum reklamslogan för fan! "Because I'm worth it". Nej, man måste förtjäna sina framgångar, genom ärligt arbete.

Sparka uppåt, inte nedåt. 

Att vi skulle vara den intelligentaste rasen på jorden tror jag inte längre på, när vi inte ens har lärt oss något av historier som utspelat sig för mindre än två generationer sen...

Nu ska jag sova. Det är tröttsamt att vara arg.

PipoSkrikSara 

Av PipSara - 26 januari 2017 23:12

Jag är sjukskriven. Sjuk. Inte kul på något sätt alls... 

En kollega frågade i höstas om jag hade ont i höften för jag gick konstigt, vaggade liksom. Nej, sa jag, för det hade jag inte. Inte då. Nu har jag det. Riktigt ont.

Mitt i vänster höft sitter det och liksom ilar och strålar åt alla håll o kanter, och benet vill inte hänga med. Jag släpar mig runt på kryckor de få steg jag tar nu. Har inte jobbat sen 26/12 förra året. Och jag dom verkligen hoppades att 2017 skulle bli bättre än 2016. Jo tjena kattskit... Började ju inte så bra...

Vanlig skelettröntgen visar en 1,5 cm stor cystisk förändring mitt i collum femoris, alltså inne i höftbenet. Men läkaren trodde inte att det är den som orsakar besvären. För jag såg tydligen värre ut på höger sida. Hm.

Så nu har jag gjort en skiktröntgen också, en CT, fick tid för den kl 08.00 i söndags morse! Sjysst tid. Vi var två pers i väntrummet och bägge var klara på en kvart. Tumme upp på det!  Timme ned på att jag inte fått svar på den än däremot... Det är då jävla enerverande att bara vänta! Jag vill veta vad den visar, vad det är som orsakar besvären och främst vad som kan göras åt det! Kommer det ta lång tid? Är det något farligt? Är det ok att röra på sig? Ska jag absolut inte röra på mig?

Sånt där känns liksom lite kul att få reda på tycker jag. Till råga på allt då har allt stillasittande och mediciner fackat upp min mage igen. Jag hade divertikulit i somras, alltså en inflammation i tjocktarmsfickor. Sånt som typ gamlingar får. Inte jag, 43 år, fysiskt aktiv och med någorlunda bra kosthållning, men det fick jag. Tack för det livet. Och nu börjar jag känna av det igen. Behandlingen är att inte äta mat. Ni hör va? Hur surt jag har det. Så nu blir det flytande kost framför tv:n i soffan ett tag. Suck. Hur mycket gott finns det att välja på då? Jag vill ha en ostmackan! Och kanelbulle.

Jag undrar vad det är livet tycker att jag behöver lära mig nu?  Att vara singel, tonårsmorsan, med dålig ekonomi, det har jag redan checkat av. Men tydligen behöver jag gräva ner mig lite djupare innan det är dags att få klättra upp igen. Ja ja.

Men låt mig i alla fall få veta vad som är fel! Tålamod är inte min grej, verkligen inte. Kanske det är det jag behöver jobba på? Men snälla universum i så fall, kan jag inte få arbeta med det på ett mer glatt sätt? 

För nu är jag trött, jag har ont, jag är pank och jag är jävligt ensam. Och jag är ingen toppenmamma då.

Visst ja, glömde berätta att dottern nu ska utredas för trolig "inåtvänd" adhd. Och det är bra tycker vi! Hon är ju som hon är, och hon är bäst min lilla skrutthöna, men det är skönt att veta varför hon är så rastlös och har koncentrationsproblem.

 

Ja, nu har jag fått gnälla av mig lite.

Hoppas jag slipper fler orsaker på ett tag.

Go natt!

Av PipSara - 29 september 2016 19:49

Människan är verkligen inte designad att överleva. Att tro att hen är överlägsen, japp, men vi kommer aldrig bli hajar eller krokodiler. Ta bara det här med kost. Om vi var menade att vara ultimata överdjur så skulle väl alla människor föredra vatten, groddar, kött och grönsaker framför öl, pizza och snacks?

så är ju knappast fallet. 

Vi skulle inte gilla snabba bilar, sol och äventyr. Fast det är ju hela rasens utvecklingskoncept, typ.

Så är det intelligensen eller bristen på den som kommer att bli vår undergång?

Om vi var forskningsobjekt så skulle forskarna ha fullt upp att försöka lista ut oss och våra funktioner.🤔

Av PipSara - 28 september 2016 20:10

Jag förvånas över människors jakt på lycka. Eller snarare vad dom jagar efter, som dom tror ger lycka. Där har vi oftast sånt som jag redan förfasat mig över som framgång, materiella ting och en snygg yta. Läxan verkar aldrig läras.... Hur många framgångsrika personer är det inte som jobbar halvt ihjäl sig? Hur många kändisar är bekväma i sig själva, och helt drogfria? 🙄 Kolla på "real housewifes" of vilken håla som helst och kolla vilka intriger dom har. Hur opererade dom är. Hur avundsjuka dom är på varann. Fast dom har "allt".

Det ska vara snygga bostäder, resor, märkesgrejor, senaste versionen av allt och helst lite till och helst före alla andra. Då ska man vara lycklig. Annars får man shoppa lite till.

Och vilken stress och panik orsakar inte detta? I alla fall hos den vanlige Svensson som måste försöka leva som en kung med en narrlön. För annars är man ingen. Ingen speciell. Bara du. 

Men det finns ingen annan som du! Det är klyschigt, men så sant. Det bästa du kan göra är att vara den bästa du. För det kan ingen annan va bättre på.  Om fler började jobba i den änden tror jag världen skulle må bättre. I alla fall individen du. 

Jag gillar makaronipudding och ishockey, jag vill inte ha en Kardashianröv. Börja där! Känns bra. Mina tallrikar från mormor duger jättebra att äta på, jag behöver inga Kosta Boda för stt maten ska smaka bra.

Det skulle vara underbart med en helg i New York eller en vecka på Maldiverna, men Sverige är fantastiskt vackert det med. Och jäkligt nära. 

Om man sänker ribban så höjs nog orken. Och då orkar man leva mer. Så tror jag.

Tyvärr är idealbilden som kablas ut till oss en helt annan. Det är skräckexemplena som dominerar i media, och hos grannar och bekantskapskretsar.

Alla jävla bloggare som visar hur man sminkar, fixar,trollar,shoppar, spelar........ aaaaaaahhhhh!!!!!! Att det är sånt som når ut till ungdomar framför allt, det gör mig skitförbannad! visst, kul att kolla på som en kul grej, men när generationen morsor och farsor till dessa ungdomar gillar detta cementeras grunden till ett ytligt, självkritiskt, ointelligent puckosamhälle. Så tror jag också.

Och jag ska inte ens börja tala om program som "Paradise hotell", det kommer ta mig en halv dag att spy ur mig klart om det😝

Nä, se till att göra sånt du kan se tillbaka på med glädje istället. Livet ska levas, se till att kunna göra det ordentligt. Som du vill. Inte dom du tror att andra vill.

(Tur att jag är så jäkla bra själv) 🤔😝

Presentation

Livet ur en Liten My's synvinkel. Högt och lågt, ris och ros, hiss och diss.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards