Jag är sjukskriven. Sjuk. Inte kul på något sätt alls... 

En kollega frågade i höstas om jag hade ont i höften för jag gick konstigt, vaggade liksom. Nej, sa jag, för det hade jag inte. Inte då. Nu har jag det. Riktigt ont.

Mitt i vänster höft sitter det och liksom ilar och strålar åt alla håll o kanter, och benet vill inte hänga med. Jag släpar mig runt på kryckor de få steg jag tar nu. Har inte jobbat sen 26/12 förra året. Och jag dom verkligen hoppades att 2017 skulle bli bättre än 2016. Jo tjena kattskit... Började ju inte så bra...

Vanlig skelettröntgen visar en 1,5 cm stor cystisk förändring mitt i collum femoris, alltså inne i höftbenet. Men läkaren trodde inte att det är den som orsakar besvären. För jag såg tydligen värre ut på höger sida. Hm.

Så nu har jag gjort en skiktröntgen också, en CT, fick tid för den kl 08.00 i söndags morse! Sjysst tid. Vi var två pers i väntrummet och bägge var klara på en kvart. Tumme upp på det!  Timme ned på att jag inte fått svar på den än däremot... Det är då jävla enerverande att bara vänta! Jag vill veta vad den visar, vad det är som orsakar besvären och främst vad som kan göras åt det! Kommer det ta lång tid? Är det något farligt? Är det ok att röra på sig? Ska jag absolut inte röra på mig?

Sånt där känns liksom lite kul att få reda på tycker jag. Till råga på allt då har allt stillasittande och mediciner fackat upp min mage igen. Jag hade divertikulit i somras, alltså en inflammation i tjocktarmsfickor. Sånt som typ gamlingar får. Inte jag, 43 år, fysiskt aktiv och med någorlunda bra kosthållning, men det fick jag. Tack för det livet. Och nu börjar jag känna av det igen. Behandlingen är att inte äta mat. Ni hör va? Hur surt jag har det. Så nu blir det flytande kost framför tv:n i soffan ett tag. Suck. Hur mycket gott finns det att välja på då? Jag vill ha en ostmackan! Och kanelbulle.

Jag undrar vad det är livet tycker att jag behöver lära mig nu?  Att vara singel, tonårsmorsan, med dålig ekonomi, det har jag redan checkat av. Men tydligen behöver jag gräva ner mig lite djupare innan det är dags att få klättra upp igen. Ja ja.

Men låt mig i alla fall få veta vad som är fel! Tålamod är inte min grej, verkligen inte. Kanske det är det jag behöver jobba på? Men snälla universum i så fall, kan jag inte få arbeta med det på ett mer glatt sätt? 

För nu är jag trött, jag har ont, jag är pank och jag är jävligt ensam. Och jag är ingen toppenmamma då.

Visst ja, glömde berätta att dottern nu ska utredas för trolig "inåtvänd" adhd. Och det är bra tycker vi! Hon är ju som hon är, och hon är bäst min lilla skrutthöna, men det är skönt att veta varför hon är så rastlös och har koncentrationsproblem.

Ja, nu har jag fått gnälla av mig lite.

Hoppas jag slipper fler orsaker på ett tag.

Go natt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

är du nyfiken på hur min väg varit? vad som format mig och vilka insikter jag fått? kolla då här : https://orvokki.vulkanmedia.se/ ...

Att jobba i vården är slitigt, det är inget nytt. Men hur jävla slitigt det faktiskt kan vara, det tror jag inte många fattar. Placera Anna Book på min avdelning en fredag så får hon gråta på riktigt om man säger så. Snälla, kan inte Anna Book få kom...

Det här med aTT se saker för vad dom är, det verkar vara jävligt svårt för vissa. Att öppna ögonen och se att det finns sånt som inte är bra i vardagen verkar vara den största skräcken av allt. Kolla på Facebook och se vad som ger likes. Gulliga dj...

Varje dag kan man läsa om brotten som begås, varje dag. Det är mord, det är våldtäkter, det är kvinnomisshandel, pedofili, barnpornografi, inbrott, bombdåd och väpnade rån.Varje dag.Varje dag kan man också läsa om brottsmål som läggs ned, där gärning...

Hur kan det komma sig att utvecklingen idag, i en värld som utvecklats konstant, särskilt de sista decenniet, helt plötsligt kan tvärstanna och kliva femton steg tillbaka? Hur kan det komma sig att det plötsligt börjar bli lagligt att slå kvinnor och...