Att jobba i vården är slitigt, det är inget nytt. Men hur jävla slitigt det faktiskt kan vara, det tror jag inte många fattar. Placera Anna Book på min avdelning en fredag så får hon gråta på riktigt om man säger så. Snälla, kan inte Anna Book få komma och gråta hos oss med sitt curlade mediacrew  i släptåg så kanske någon äntligen skulle bry sig...

Låt mig berätta: på fredagarna på intensiven stänger vi två patientplatser över helgen för att det inte finns personal för att täcka upp på alla platser hela tiden. Dom har slutat för att jobbförhållandena suger. Vi ska jobba mer för  mindre pengar. Låter snällt va? Där kan du börja gråta lite Anna.

Problemet med att stänga platser är att vi oftast är fullbelagda och då måste vi förflytta två patienter till någon annan avdelning, eller något annat sjukhus. Det brukar inte vara helt lätt då de oftast har precis samma problem som vi. Jobbigt. Så mycket tid går åt till att jaga platser till de som förhoppningsvis kan flytta från oss. Innan dess ska alla rondas av läkarna, vilket kan ta ett tag. Halva förmiddagen har oftast gått innan de är klara. Sen ska vi göra allt som blivit ordinerat på ronden. Provtagningar, undersökningar, mindre ingrepp eller operationer. Samtidigt som vi letar platser. Snart kommer kvällspersonslen och då vill vi vara i fas. Mitt i allt detta ska vi vårda svårt sjuka patienter, ta hand om ledsna anhöriga, dokumentera allt som görs, svara i telefonen, sköta sköljen och köket, fixa mediciner ,vända patienterna varannan timme, ta timkontroller, ha hand om apparater, tvätta nere på bottenvåningen, kanske få ta emot patienter som kommer akut (då blir det sk snabba byten i ilfart med städ och flytt) och gärna en snabb lunch också. Förhoppningsvis så blir flytten av innan kvällspersonalen kommer, då ska dessa platser städas och spritas ordentligt, respiratorn ska kontrollerad, allt engångsmaterial ska bytas ut och sängen ska spritas av och bäddas. Detta är ganska jobbigt även om det flyter på som det ska. Sen kan det bli så att vi inte kan flytta ut någon, eller att det kommer in någon ny som är så dålig att vi måste ta emot fastän platsen är stängd. Eller så kan personal bli sjuk. Då måste någon komma in på ledig dag. Eller stanna kvar från dagspasset och köra på ett pass till. Eller komma in tidigare och köra ett pass innan sitt nattpass. Jobbigt.

Det är sällan personal beordras till att jobba hos oss, för att vi är så jävla lojala mot varandra och våra patienter att vi oftast ställer upp frivilligt. Styrkan och svagheten...  vi är jävligt proffsiga, vi räddar liv!

Som tack får vi skäll för att vi har för mycket övertid, vi kostar för mycket. Nu kan du böla lite mera Anna. 

Medan det tas in konsulter och hyrpersonal för sjukt mycket pengar sänks våran ob-ersättning, för att det ska vara rättvist mot de andra avdelningarna säger ledningen, men det är klart att det är för att spara pengar. Vet ni, vi får inte ens slänga våra papperskläder (som vi har som alternativa jobbskjortor) nere i omklädningsrummer, för att det skulle innebära en merkostnad att ställa dit en soptunna bredvid våra sju klädsäckar, det ingår inte i avtalet med städfirman. Dessa plagg skall slängas i sköljen uppe på avdelningen, för det ingår i priset. Om jag var du Anna så skulle jag inte veta om jag skulle skratta eller gråta här. Men så är det i alla fall. Personal och patienter är ett jobbigt måste för ledningen på ett av Sveriges största sjukhus. Sjukt. 

Idag gick jag hem prick klockan 14 för jag är halvtidssjukskriven och får inte jobba nån övertid alls för försäkringskassan. Det var med ond rygg, ömma fötter och ett tomt huvud jag lämnade avdelningen. Mitt i all flytt och röra så hade en patient fått ett dödligt besked, som i förbifarten, och sen transporterad vidare för vi kunde inget mer göra. Då rämnar den där skyddsmuren som man jobbar bakom. Då var inte all röra värt mödan. Inte för hen. Och inte för mig. 

Gråter du nu Anna? Det gjorde nästan jag.

Men det jobbigaste med allt är att ingen jävel verkar bry sig. Alla inlägg och artiklar om krisen i vården är som vatten på en gås. En Jävla politikergås! Jag vet hur det ser ut på riktigt idag, jag vågar inte tänka på hur det kommer se ut om ett år, två år. Det har gått så jävla långt över styr att det kommer att ta flera år att rätta till det. Om något drastiskt görs nu. Och det verkar inte ens förstås att det är en kris än. Hur fan kan någon undgå att se det?! 

Så snälla lilla Anna, kan inte du gråta lite över oss?